Direktören och hans lakejer.
Någon knackade på dörren och Hans Excellens Direktören skrek:
– Kom in, för hundra tunnor med gammal kåda!
Dörren öppnades försiktigt och huvudet på den äldste av alla avdelningschefer tittade in.
– Ers Höghet! snubblade han nervöst på orden. En delegation av representanter från skogsfirmor anlände nyss… De kräver att få ett möte med Ers Excellens…
Direktören tappade nästan sin monokel.
– Vad!!! Möte!! Kräver de?! vrålade han. Säg till dem, för fan, att här är det bara jag, som har rätt att kräva något!! Jaga bort lantisarna!! Och glöm inte att anteckna i vilka överskogsdistrikt de jobbar, för att jag senare skulle kunna straffa deras överskogvaktare!!
Vad är det som händer! Fattas bara att de ska gå här överallt i sina smutsiga, leriga stövlar! Finns det ingen dörrvakt som skulle kunna stoppa dem här?!
– Jo, det fanns det, Ers Höghet, men i förra veckan kallades han lakej av Ers Excellens, kände sig stött och nu letar vi efter en ny…
– Kände sig stött?! Den här gången tappade Excellensen monokeln. Hur kan en lakej känna sig stött?!
– Jag fattar det inte heller, försökte avdelningschefen förklara. Jag vet inte vad Ers Excellens skulle göra för att få mig att känna mig stött…
– Men försvinn härifrån, knäppskalle! Och kasta ut de där dumskallarna! Säg till dem att nästa gång de kommer till mig blir de tvungna att hitta ett jobb i Sverige eller Norge och inte här!!
Efter bloggaren Lecą Wióry https://lecawiory715656409.wordpress.com/2019/10/06/ciecie/
Bilden: pixabay