Skogvaktare Konrads helvete.

Skogvaktare Konrads helvete.

Skogvaktare Konrads helvete.

Skogvaktare Konrad vaknade plötsligt. Först tänkte han att det var skogsfirman Bareja AB som startade sin belarustraktor i en närliggande by men oväsendet hördes närmare, från verandan där Konrad brukade sova under varmare nätter.
-Sover du inte, skogvaktare, frågade någon och håret reste sig i skräck på Konrads huvud.
– Vem är du, pep skogvaktaren. Han ville fråga med ljudlig röst, men det brukar vara så bland skogvaktarna att de vill göra en sak och att det oftast blir något annat, fullständigt annorlunda.
– Det är bara jag och i verandahörnet kunde skogvaktaren urskilja en mörk gestalt.
– Jag kom för att hämta dig.

Det var Djävulen.

-Jupiter, min Gud! Konrad grinade.
-Har jag dött? Men jag har fortfarande skogsdistriktets följesedlar som måste bekräftas!
-Nu kan du skita i dem, svarade Djävulen lugnt. Där, dit vi ska, kommer ingen att kräva följesedlar av dig!
Och plötsligt blixtrade och åskade det och båda två hamnade mitt i helvetet, där det inte fanns något hopp, något ljus eller något skratt, bara gråt, jämmer och utbildning Skogen i skolan.
-Vår chef vill att du ska se allt, för att få veta att vi har allt möjligt helvete här men det helvetet vi kom till är bara för dem som sysslar med det hållbara och mångfunktionella skogsbruket, sa Djävulen.
-Gode Gud, min Jupiter! stönade Konrad och tog sig för huvudet.

De kom in i det första rummet där i mitten en stor kittel stod med några eldhärjade och skrikande individer.

Det är pappskallar som planerade och genomförde Lübeckmetoden i det hyggesfria skogsbruket, sa Djävulen likgiltigt. Vi eldar med våt aspved. Mycket rök, mycket stank, mycket skrik. De ska kokas sakta.
Andra djävlar dansade omkring och på väggarna hängde citaten från skogsvårdslagen, som skulle öka syndarnas plågor i all evighet.

Nästa rum var ännu mera överfyllt, med mera rök och skrik och större kittel.

– Här sitter uppfinnarna och leverantörerna till informationssystemet i polska statliga skogar. Och administratörer. De ska kokas och stekas sakta, visade Djävulen många stackare. Ibland ger vi dem elchocker.

De gick till nästa rum, större och med mera buller och muller.

-Här har vi cheferna för överskogsdistrikt, förklarade Djävulen. Här sitter de maktlystna som använde sin makt vid varje tillfälle.
-Vi håller dem i terpentin och osäkerhet för att de i evighet ska känna stanken och rädslan. Ibland slänger vi in i kitteln någon underskogvaktare som hade otur att jobba med dem. Då har vi roligt och slår vad om hur många tänder hans chefer ska förlora.

Sen kom de in i ett tomt utrymme med en liten kittel och några vedträn.

-Här har vi förberett platsen för miljöminister Szyszko och redaktör Wajrak. De kommer att tillbringa evigheten i varandras sällskap, sa Djävulen.
-Rättvist straff, samtyckte Konrad. Och vad är det för bunker? frågade han och visade på en imponerande byggnad som stod mitt i rummet.

-Det är en konstruktion för en viss stor och stark Kasjubska, svarade Djävulen osäkert, men vi vet inte om den håller.

-Om den är för min fru, kliade sig skogvaktaren på hakan, då håller den säkert inte. Hon har bevisat många gånger att hon kan komma in och komma ut överallt där hon vill och att det inte finns några hinder för henne.

Och bakom bunkern för Konrads fru stod en ännu större kittel.

Vassa och stora spikar sköt upp från botten och kitteln var fylld med kokande tallkåda. Inuti satt direktörer, regionala direktörer och generaldirektörer och bredvid kitteln stod deras medarbetare med piska i handen och använde den med glädje.

-Och här har vi det strängaste rummet, sa Djävulen.
-Var inte rädd, här förvarar vi skogsinspektörer.

Och mycket riktigt, rummet var det mest stinkande och skrikiga av alla. I några stora kittlar, fyllda med kokande tjära satt de som gjort till sitt kall att skriva negativa och giftiga rapporter om skogvaktarna.
Skogvaktare Konrad kände med stor glädje igen några av sina gamla plågoandar, men Djävulen stannade plötsligt i givakt och viskade till Konrad:
– Chefen kommer!
Vad tycker du om mitt helvete? Gillar du det? hörde skogvaktaren en bekant röst och vaknade.

Det var hans förre detta praktikant, idag tillförordnad skogvaktare i grannskogsdistriktet, Marie, som stod på verandan.

Vakna, Konrad, timmerbilen väntar!
Och skogvaktaren vaknade, med ett hårt slående hjärta.
-Tack, min Store Jupiter att det bara var en dröm!
Men redan efter några minuter var han inte längre säker på att han borde vara tacksam över det.


Bilden: Apg29

Texten efter bloggaren Lecawioryhttp://lecawiory.blog.pl/2017/03/03/czy-lesnik-trafi-do-piekla/

Kommentera