Vad är det för något som de bråkar om i Bialowiezaskogen?

Vad är det för något som de brakar om i Bialowiezaskogen? Andra delen.

Polska Lasy Państwowe, som statlig skogsförvaltningsorganisation är relativt okänd i Sverige.

Den är inte en statsmyndighet, den är inte en juridisk person, den representerar Statskassan i sin verksamhet och den är självfinansierad.
Den stödjer sig i sin verksamhet på Skogslagen från 1991. Och skogsförvaltarna åberopar Skogslagen när de talar om plikten att skydda skogen mot granbarkborren.

Lasy Państwowe är också en mycket hierarkisk organisation.

Den förvaltar 7,5 miljoner ha polska statliga skogar och anställer mest i jämförelse med liknande statliga skogsförvaltningar i EU. Bland 25502 anställda fanns 16894 skogsförvaltare, 6135 personer i administrationen, 2306 arbetare och 167 andra (2015). I toppen regerar generaldirektören med sin generella direktionen och under honom finns det 17 regionala (läns) direktioner och 430 överskogsdistrikt med 5500 skogsdistrikt. Ett överskogsdistrikt förvaltar I genomsnitt 17500 ha skog, ett skogsdistrikt 1500-2000 ha.

Miljöministern utnämner generaldirektören, han (det är alltid han) i sin tur utnämner regionaldirektören, regionaldirektören utnämner överskogvaktaren och överskogvaktaren utnämner skogvaktarna. Vem i en sådan situation vågar visa självständighet i jobbet? Eller diskutera något?
Kan en liknande förvaltning arbeta effektivt och reagera snabbt på t.ex. granbarkborrens utbrott?

Så här berättar en polsk skogvaktare som med en kollega förvaltar sitt skogsdistrikt, av storleken 1500-2000ha:

”Byråkratin, byggd på ett monumentalt sätt, som den polska skogsbyråkratin, är förstås mycket passande och komfortabel. I teorin kan den förutse och ta hänsyn till alla händelser och alla situationer som kan uppstå i skogen. Och den gör att man kan driva ett ”bekymmersfritt” hållbart och mångfunktionellt skogsbruk. Men bara teoretiskt, eftersom skogen och människor ofta överraskar med skiljaktigheter och nyheter. I sådana situationer börjar ”skogsmaskinen” krångla, gå trögt och den förvirrade skogvaktaren är tvungen att improvisera. Handlingarna blir då ganska kaotiska från hans sida.”

I en artikel om svenska skogsägares studiebesök i norra Polen, för några år sen, berättade en av dem om sina intryck från resan: ”Här finns folk, folk, överallt i skogen…”

Och då återkommer vi till en fråga: varför så mycket folk inte reagerade i tid på barkborrens utbrott och skador i Bialowiezaskogen?

Beskrivningen av en trög skogsbyråkrati förklarar mycket. Men ännu bättre förklaring hittar vi i dennas politisering. Skogsadministrationen i polska statliga skogar var alltid, under hela sin redan 93-åriga historia, politiserad. Förvaltningstradition med självständiga tjänstemän, liknande den svenska (även den svenska som man kritiserar på sistone) har aldrig existerat i Polen.

Skogsförvaltare i de tre statliga skogsdistrikt, som omger Bialowieza nationalpark i Bialowiezaskogen, talar idag om överenskommelsen från 2012, den om att begränsa årsavverkningen till 48500 m3 virke, som en politisk överenskommelse och som en bidragande orsak till att granbarkborren kunde börja sprida sig i skogen. Och dåvarande miljöministern är anmäld för brott mot Skogslagen till allmänne åklagaren av nuvarande miljöminister Jan Szyszko.

Men så talar man idag. Då, år 2012, var överenskommelsen prisad av alla: politiker, naturvårdsföreningar och tjänstemän i statliga skogsförvaltningen. Ingen av skogsförvaltarna protesterade högt eller starkt för att varna för risken med granbarkborrens utbredning. Tvärtom arbetade alla hårt för att Bialowiezaskogen skulle bli utnämnd till Världsarv av Unesco. Samma Världsarv som dagens miljöminister Jan Szyszko menade för en månad sen att det hade kommit till på ett ”illegalt” sätt då ”ingen hänsyn hade tagits till lokalbefolkningen”.

S.k. hänsyn till lokalbefolkningen i Bialowiezaskogen är ett annat kapitel. Polska Miljöbalken från 2004 gav mycket stora befogenheter till kommuner när det gällde att bilda nya nationalparker eller att ändra gränserna för nationalparker.
I Bialowiezaskogen härskar sen två år tillbaka en allians mellan kommunförvaltning, skogsförvaltning, naturvårdsförvaltning och några organisationer som man kallar ”Szyszkos folk” som ställs emot naturskyddsföreningar, Greenpeace och turistindustri. Alliansen har starkt stöd av Polens regeringsparti Lag och rättvisa. Viktigast är ändå att statliga skogsförvaltningen Lasy Panstwowe utbetalar stora pengar från sin Skogsfond till kommuner i Bialowiezaskogen och 2017 blir det tillsammans 80 miljoner zloty (176 miljoner kr). På det sättet vinner lokala kommuner och deras invånare på konflikter mellan skogsförvaltning och ekologer. Granbarkborren är en ren gåva från naturen (eller från Gud) för dem, skulle man kunna säga.

Och när vi talar om Gud – allt politiskt som händer i dagens Polen har stark koppling till polska katolska kyrkan. Det gäller också skogsförvaltningen och närvaron av katolska präster, s.k. skogspräster, anställda av Lasy Państwowe, vid sidan av generaldirektören, regionala direktörer eller t.o.m. chefer för överskogsdistrikt bör inte i framtiden förvåna deras svenska gäster eller bekanta. Miljöminister Jan Szyszko har dessutom sin bästa jaktkollega i sin präst.

Miljöminister Jan Szyszko är en kontroversiell politiker.

Men en erfaren politiker och miljöminister är han redan för tredje gången under de senaste 20 åren. Han är jägmästare, skogsprofessor och jägare. Han är en djupt troende och religiös människa, läser bara tidningen Nasz Dziennik, lyssnar bara på Radio Maryja, tittar bara på tv-kanalen Trwam. Tidningen, radio- och tv-kanalerna är i händerna på Fader Tadeusz Rydzyk, en katolsk präst, som enligt många är den som faktiskt regerar i Polen.

Jan Szyszko beslutade i egenskap av miljöminister förra året att öka avverkningen i Bialowiezaskogen från 48500 m3 till 180000 m3 årligen. Planerna har fått miljöaktivister och Unesco att protestera och det startade konflikten.
EU-kommissionen har vänt sig till EU-domstolen med en begäran om ett beslut för att omedelbart stoppa avverkningen och det gjorde domstolen med motiveringen att Bialowiezaskogen ingår i Natura 2000 A Special Area of Conservation (SAC). Men Jan Szyszko struntade i domstolens krav och sa att han som Polens miljöminister har plikt att framför allt följa polska Miljöbalken och Skogslagen.

All diskussion om Bialowiezaskogen, alla bråk och konflikten gäller tekniska frågor som t.ex. den senaste diskussionen i vilken man jämför olika metoder att bekämpa barkborren i Bayerischer Wald och i Šumavaskogen (Böhmerwald) med metoderna i Bialowiezaskogen. Att man försökte jämföra två diametralt olika skogsområden, de i en bergskedja i Bayern och Tjeckien med en urskog på låglandet i Polen var på något sätt en ”förtjänst” av den polska statliga skogsförvaltningen som under längre tid gärna visat förskräckliga bilder på barkborrens skador i Bayern, som exempel på en skog där man lämnade naturen fri och inte avverkade träd med barkborren I.
Som svar behövde ekologer från polska naturskyddsföreningar bara visa bilder på lyckad naturlig föryngring i skogen i Bayern och citera en polsk, vetenskaplig forskning från det här området, som stödde idéer om att skogen och naturen klarar av att bekämpa barkborren utan människans hjälp.

Men människan kan använda virke från en sådan skog och här sätter protesterna i Bialowiezaskogen fingret på den ömma punkten hos polska statliga skogar Lasy Państwowe.

Det är en skogsförvaltning som hittills satsat allt på bilden av sig själv som naturvårdsförvaltning, naturskyddsförvaltning, viltförvaltning men inte på bilden som skogsbruksförvaltning. Skogvaktarna älskade naturen: växter, träd, vilt och barnen på besök i skogen och de sysslade med allt annat än skogsbruk och virke. Åtminstone i reklam, i tidningar, i tv-program, i filmer och på bilder på nätet.
Och protesterna i Bialowiezaskogen kunde nu visa för alla polacker ett för många okänt monster i skogen, skördaren, den som kan hugga (eller äta upp) 200 träd om dagen, skrev man. Och alla ser att vid vägen ligger högar med virke. Och att man skickar bilar med timmer från Bialowiezaskogen. Och att man hugger ner inte bara granar med barkborrar men också bokar och ekar, växande bredvid. Och att de naturälskande skogvaktarna sysslar med det.

Lasy Państwowe lyckades på något sätt med konstycket att skapa skamkänslor hos sina anställda för avverkning, försäljning och vinst på avverkat virke.

Virke från Bialowiezaskogen, det med eller det utan barkborre kan bara ligga i skogen som död ved men bör absolut inte säljas, tycker många.
Vi vill bara jobba i lugn och ro, säger idag många skogvaktare. Vi är trötta på att alla pratar bara om Bialowiezaskogen och om avverkningar där. Vi är trötta på att alla börjar tänka på avverkningar som något fel. Vi är trötta på den bilden av oss som konflikten i Bialowiezaskogen förmedlar. Och det är sant.

Ekologer och polska naturskyddsföreningar lyckades kompromettera skogsbruket i Bialowiezaskogen genom att skapa en positiv bild av Bialowiezaskogen utan skogsbruk. Och vad sämre är, kompromettera eller smutskasta skogsbruket i hela Polen och skapa negativ bild av polsk statlig skogsförvaltning representerad av Lasy Państwowe.

Jag beskrev hur stolta polacker är över Bialowiezaskogen. Lika stolt är Lasy Państwowe över att förvalta en stor del av skogen.

Man får inte glömma att Bialowieza nationalpark bildades 1932 av ett skogsdistrikt tillhörande sen 1924 den statliga skogsförvaltningen Lasy Państwowe. Skogvaktare och jägmästare lade efter Första Världskriget ner mycket engagemang och möda för att behålla resterna av urskogen i Bialowiezaskogen. Och Lasy Państwowe tycker fortfarande att deras jobb i Bialowiezaskogen passar bra för detta syfte.

Jag har skrivit att något liknande inte torde hända i Sverige. Och det är möjligt att själva bråket om ökningen av nationalparkens yta inte skulle hända här.

Men å andra sidan, här i Sverige, har bara Laponia Världsarvet liknande status som Bialowiezaskogen i Polen. Och skogsfolket kommer säkert ihåg Maciej Zarembas Skogen vi ärvde. Eller bilderna av kungörnen flygande över svenska kalhyggen. Eller den infekterade och hela tiden pågående vargdebatten.
Jag vet inte. Bialowiezaskogen avslöjade hur lite polacker vet om skogsbruket, hur mycket de älskar naturen utan att veta särskilt mycket om den, hur de älskar trä utan att veta att trä härstammar från träd. Finns det inte sådana människor också här, i Sverige?

Maciej Zarembas bok utgavs i Polen under titeln Skogsmaffian. Det ironiska är att den polska statliga skogsförvaltningen Lasy Państwowe nu av många kallas för just skogsmaffian, trots att i Zarembas bok de polska och tyska skogarna var motpolen till det dåliga svenska skogsbruket.

Skogsbruket, åtminstone i Polen, är i krig mot naturskyddsfolket, ett krig som oftast påminner om kalla kriget, men ibland i öppen kamp mot ekologismen, som man säger nu i mitt gamla land. Eller mot gröna nazismen, namnet som Fader Tadeusz Rydzyk propagerar för genom sitt polska mediaimperium. Kriget i vilket generaldirektören för Lasy Państwowe kallar ekologin på fullt allvar för Satans verk och skogsarbetarna misshandlar journalister.

Det polska bråket i Bialowiezaskogen är ett politiskt bråk, där statliga skogsförvaltningen Lasy Państwowe trots sitt stöd från miljöministern och från det regerande partiet Lag och Rättvisa tydligt förlorar stöd från det polska folket, anser jag. Och som skapar dålig stämning omkring själva skogsbruket och alla som arbetar i det.

Jag hoppas verkligen att vi svenskar, behåller vår kompromissvilja och att politikerna, skogsfolket och naturskyddsfolket ska sitta vid samtalsbord i stället för att protestera på skogsvägar och hyggen. Det sistnämnda skapar ett delat samhälle, infekterade konflikter och öppen kamp, på vilken vi alla förlorar.

Tadeusz Ciura, skogsbloggare 


Jag tackar Andrzej Antczak och Stanisław Kucharzyk för deras tålmodiga svar på mina frågor – Tadeusz Ciura

Bilden: pinterest

Kommentera